Lite bilder

2007-09-29

Det är oftast på natten som regnet kommer. Först ser man ett ljussken i fjärran. Sen börjar det blåsa och när det blåser så hörs det verkligen. Det är ett förskräckligt oväsen i palmkronorna. Sedan kommer störtskurarna med blixt och dunder, hela himlen öppnar sig, och har vi inte hunnit stänga våra myggfönster så står gardinen rakt ut i rummet och det regnar in. Taket verkar tack och lov tätt nu! På morgonen är luftfuktigheten säkert 100%. Vi svettas när vi sitter på verandan och äter frukost. Det är då vi längtar efter vårt morgondopp. Havet kan vara väldigt olika. För det mesta är vågorna ganska häftiga och slår över huvudet fast i förrgår då det var fullmåne var de som värst och jag slogs omkull och flög iväg som en vante och förlorade helt fotfästet (det såg visst roligt ut tyckte Lars), men ibland kan vågorna vara lugna och mjuka så man bara kan ligga och gunga med.
Vi har fått besök av tjuvar på tomten. Två små apor var inne och tog sig var sin majskolv som de sedan satt och smaskade på på muren innan de försvann. Utanför muren är det ett grönområde där aporna håller till. Där finns det också massor med småfåglar bl.a. små gula vävarfåglar. De river av fibrerna från palmbladen och väver små reden som hänger i palmerna. När vi var vid Boboi Lodge igår hade en sånt litet bo blåst ner och det fanns en liten fågelunge i det. Två flickor kom och visade det för oss och de var väldigt oroliga för den lilla fågelungen.
Det tar 40 min att promenera söderut efter stranden till Boboi loge, men oftast tar vi bilen dit och tar en öl och något att äta. Det är alltid så välkomnande och trevligt där. Där kan man också träffa lite udda turister som inte vill bo på turisthotellen. Vi har träffat spanjorer, bl.a. ett spanskt par som ville bo uppe i en träkrona (på natten kom ovädret så de fick flytta in i en bungalow), men även ett svenskt par som hade dragit sig undan för att läsa på sin examen. En bungalow för två med frukost kostar 800 Dalasis (c:a 250 kr). Det är ett ställe att rekomendera!!!

Vaktmansfamiljen o Gunjur fiskhamn

Vaktmansfamiljen bor i ett eget litet hus på två rum mellan containern och yttermuren. Bakom huset har de en afrikansk vattentoalett. Familjen består av pappa Trema, mamma Mariama och sönerna Ahladji 5år och Muhamed 2 år, 4 månader. De håller ordning på tomten och har samtidigt också möjlighet att plantera egna grödor. Det fanns 3 kashioträd, 5 mangoträd och 6 apelsinträd då vi köpte tomten. Nu finns det olika odlingar på hela tomten; bl.a. majs, ockra, kasavarot, pumpor, olika pepparfrukter, bönor och tomater. Framför sitt hus har de byggt upp en liten bantabar där Mariama lagar all mat på öppen eld. Bakom huset finns en hönsbur med några hönor och en tupp. Varje morgon lockar Trema ut hönorna utanför tomten där de går och pickar på matrester eller vad de kan hitta. På kvällen lockar han in dem med lite frön. Då går de villigt på led rakt in i buren. Trema har byggt sig en bantabar utanför tomten där han sitter och yxar till och spikar ihop trälådor av palmribbor. Dessa lådor är till för att förvara rökt fisk och han säljer dem i Gunjur fiskhamn.
Gunjur fiskhamn är en stor hamn med en egen ismaskin. Där finns det massor av öppna fiskebåtar. På ena halvan av stranden håller fiskare från Senegal till och på den andra halvan är det fiskare från Gambia. Kvinnorna sitter på stranden med sina stora plastbaljor och väntar på att fiskebåtarna skall komma in med fisk. När båtarna kommer går de ut i vattnet fullt påklädda och fyller baljan med fisk (vanligtvis bongafish). Sedan tömmer de baljan i en stor behållare och får själva 4 fiskar.
Lars och jag promenerar ibland bort till fiskhammnen och köper fisk. Vanligtvis ladyfish och butterfish för 30 Dalasis (ca 10 kr) kilot. Smörfisken är ful med ett hårt skinn som de flår, men den är en delikatess. Smakar som marulk. Bongafish köper vi aldrig för den är full av småben.
Under sådana promenader hittar vi alltid någon liten bantabar där vi kan få något att dricka. I går hittade vi en ny bar där de t.o.m. hade kall öl. En kille och en tjej spelade på trumma för oss. Baren låg vid en liten vattendamm där det skulle finnas krokodiler, men de är skygga och kommer bara fram på morgonen då de är hungriga. Barägaren brukar då mata dem med fisk. Jag frågade om han inte var rädd att krokodilerna skulle ta och äta upp hans fot. ”Nej, de äter inte fötter. De äter bara fisk”, svarade han mig.
Innan vi var hemma igår var vi helt slut av värmen och promenaden på stranden. Då var det härligt att kunna ta sig ett dopp i havet!

Första tiden

Vi behövde växla pengar och åkte därför in mot Banjul. På vägen mötte vi vår byggmästare Kinsley. Vi stannade och hälsade på honom och berättade att det regnat in genom fönstret i sovrummet och vardagsrummet. Han lovade komma nästa dag och täta fönstrena. Han berättade också att han just fått en liten dotter och att vi var välkomna på barndop på lördag.

Vi försökte få ut pengar ur bankomaten (Skandiabanken tar inga avgifter för uttag utomlands). Tyvärr gick det inte att få kontakt med banken. Vi hade 20.000 kr med oss och gick in på banken för att växla. Vi blev upplysta att vi måste ha konto i banken för att växla. Så har det aldrig varit förr! Då gick vi till vår privata växlare och fick reda på att bankerna inte vågar köpa svenska kronor för valutan går ner för varje dag. Hon ordnade i alla fall växelkurs 3,15 . I våras kunde man få 3,95. Så vi var smått chockade.

Kingsley kom nästa dag med sin silikonspruta och tätade fönstrena. På lördan var vi på barndopet, eller någon slags förfest till dopet. Kingsley är från Gahna och är kristen så det var helt annorlunda än de muslimska barndopen som vi varit på. Vi samlades i en stor sal där Kinsley och hans fru, klädda i sina treditionella dräkter, satt uppe på ett podium med nära vänner. En man förklarade att barnets namn skulle vara Marget (efter Kinsleys mamma) och Ama. Man sjöng en psalm och välsignade barnet. Sedan bjöds det på mat och det man önskade dricka. Den som ville kunde sedan dansa till långt in på natten.

Nästa dag när det störtregnade upptäckte vi att det var från taket det läckte vatten. Vi fick placera ut baljor på golvet i vardagsrummet och på verandan och ringa Kingsley. Han kom nästa dag med en snickare som var uppe på vinden och tätade hålen. Men inte hjälpte det. Vi nästa oväder upprepades elendet. Tre eller fyra gånger har de varit här och tätat. Senast idag. Taket består först av en kraftig korigerad plåt. På den ligger ett lager gräs för att isolera mot värmen. För att hålla fast gräset har man spikar längsgående ribbor rakt ner i plåten. IDIOTER!!! Nu har de tagit bort ribborna och försöker täta alla spikhål. När torrperioden kommer ska de gå över hela taket igen och lägga på mer gräs och binda fast det istället. Kinsley gör så gott han kan för att rätta till felet, men här finns ju inga försäkringar som hemma i Sverige. I värsta fall kan det ju bli så att vi får kosta på ett nytt tak.

Själv har jag idag ett ordentligt ryggskott. Jag har nämligen haft lite stortvätt. De afrikanska kvinnorna står med raka ben och huvudet rakt ner i tvättbaljan när de tvättar. Jag däremot sitter på toalettstolen med två baljor och en handdusch framför mig. Igår tvättade jag lakan och idag skjortor, byxor och en klänning. Jag sköljer i fyra vatten och vrider ur ordentligt mellan varven. När jag var klar med tvätten idag fastnade min rygg i 90 graders vinkel. I den ställningen förflyttade jag mig till sängen och blev liggande. Lars har fått passa upp på mig hela dagen, hängt tvätt, vatit och handlat på marknaden i Gunjur och till kvällsmat har han lagat jättegod benacin.

Det finns inga myggor i Medina Salam skrev jag i våras. Men nu under regnperioden finns de visst här. Efter maten fick vi skynda oss in för att inte bli uppätna av några små knott som just kommer fram på kvällen.

Tillbaka i Gambia

Medina Salam den18 september 2007
Lars och jag kom till Gambia vid 23-tiden den 28 augusti och blev mer eller mindre infösta i första bästa taxi, en gammal Renault 12. Jag tyckte strålkastarna var dåliga och frågade taxishauffören ocm han inte hade något ljus. ”Yes”, sa han och tände lampan i taket. Utanför den upplysta flygplatsen var det verkligen mörkt! Vi hade knappt ledsyn efter vägen. När vi äntligen kom fram till Medina Salam vågade vi inte ta vår vanliga väg som går över en åker med risk för att bli sittande där mitt i natten. I stället åkte vi in från baksidan och blev tvungna att gå en bit på en lerig stig. Min resväska vägde 28 kg så jag sa till taxichauffören att han får 100 Dalasis (30 kr) extra om han bär den åt mig. Han slängde gladeligt upp den på huvudet medan jag tog min ryggsäck och en 6-pack vatten och promenerade i mörkret till vårt hus. I Medina Salam finns ingen elektricitet så det är verkligen mörkt på natten. Grannarna kom nyfikna ut med sina ficklampor och hälsade oss välkomna och vid vårt hus kom en yrvaken vaktman med fru ut och öppnade den låsta grinden för oss.
Hela verandan med kvarlämnade utemöbler var täckt med ett lager tunn rödbrun sandgjord. Det hade regnat in så ena sidan av sängen och lakanen var mögliga. Lyckligtvis hade jag med mig rena lakan från Sverige. Vi var ju trötta efter den långa flygresan och ville bara gå och lägga oss. Lars hittade en halv flaska martini som vi tog som sängfösare.
Nästa dag var det bara att städa, samla ihop lakan och handdukar som skulle till tvätten, starta generatorn och pumpa upp vatten från brunnen till vattentanken, få igång kyl och frys och bilen som hade stått i containern i fyra månader. Den var svårstartad och batteriet fick laddas. Till slut fick vi investera i ett nytt batteri.
Nu har vi varit här i tre veckor. Det är första gången jag är i Gambia under regnperioden och det är helt annorlunda än att vara här under torrperioden (tourist season). Att komma från en kall regnperiod i Sverige till hettan och fuktigheten här, omväxlane med lätta och häftiga regnskurar med åska och solsken är en upplevelse som jag inte vill vara utan. Regnet här kan vara häftigt men inte lika ihållande och tröttsamt som det kan vara i Sverige. Sedan blir det solsken och allt är grönt och fint och fåglarna kvittrar. Det är rent sagolikt! Men vägarna utanför de stora huvudlederna är rena katastrofen! Man åker upp och ner i vattenfyllda sjöar och hålor. Ibland är det rena leråkern. Nu uppskattar vi verkligen vår Pajero med 4-hjulsdrift. Den är en välsignelse!
Vi har nu anpassat oss och lever ett mycket behagligt liv här i den fuktiga värmen. Varje morgon efter frukost promenerar vi ner till havet och badar i 30 gradigt vatten . Vi läser mycket, umgås med vänner, åker och handlar och äter ibland på någon enkel restaurang.