Samarbete med advokat o Clerk

Vid mention i Brikama High Court (18/10) sa min advokat att det renskrivna dokumentet över tidigare domares anteckningar innehöll så många felaktigheter att den behöves rättas till. Domaren ansåg att detta inte skulle göras av advokaterna utan att Master of The Supreme Court i Banjul skulle ha insyn i det hela. Det var ont om tid för det måste vara klart till rättegången den 31 oktober. Därför har jag träffat min advokat i Banjul varje dag i en veckas tid (5x12 mil) och tillsammans med henne gått igenom dokumentet och jämfört det med en kopia av domarnas anteckningar. Efter det skulle den nuvarande domarens ”court order” till The Master komma fram. Det skulle ordnas från Brikama High Court. Man måste själv vara med och påverka för att något ska hända. Därför åkte vi i torsdags till Brikama HC. Där var det full rulle med journalister från tidningarna och TV från BBC. De var det omtalade fallet om kvinnan som tog en grym hämnd på sin make som åter var uppe till prövning. Jag fick veta att kvinnan var 23 år och hennes man 69 år.

”Veckobrev 39 från Gambiagrupperna Future in our hands”:
Notiser från Gambia (bl.a. referat från tidningar i Gambia)
· ”DÖDSSTRAFF FÖR TABARA SAMBA” – Så löd rubriken i torsdagens The Point. Det mycket uppmärksammade rättsfallet med kvinnan som hällde kokande olja över sin man så att han avled har avslutats. Anledningen var att mannen höll på att skaffa sig en andra fru. Vi skrev om fallet i veckobrev 12 tidigare i år. I domstolen förkunnade domaren att den anklagade ”personifierar onskan” och att hon ”är varje mans mardröm och en skam för hela kulturen”. Försvarsadvokaten hävdar å andra sidan att fallet ”representerar vad alla kvinnor känner i äktenskapet” och att det hela var en ren olyckshändelse. Som kuriosa kan nämnas att dödsstraffet avskaffades 1993 och återinfördes 1995 (efter maktövertagandet). Den senaste verkställda avrättningen genomfördes 1981. Våra gambiska medarbetare tror inte Tabara kommer att avrättas.

Vi fick vänta en dryg timme tills de var klara och ”the clerk” kunde åka med oss till Banjul för att renskriva ”the court order”. Därefter skjutsade vi ”clerken” hem till domarens residence i Kutu för att hon skulle underteckna den. Sedan var det bara att åka tillbaka till Banjul och överlämna densamma till min advokat för att hon sedan skulle kunna överlämna alltsammans (d.v.s. Court Order + rättad renskrift + kopia av domarnas anteckningar) till The Master. Nu är det bara att vänta och se om allt hinner bli klart till den 31 oktober.

I går var vi hemma hos Muhammed, Julday och Abi. Julday var hemma nu och hade börjat gå på benet, men hon var mycket svag och hade ont. Hennes mamma var där och hon ville att Julday skulle följa med henne hem för hennes pappa var gammal och mycket orolig. Doktorn hade sagt att hon skulle vila så Julday följer nog med sin mamma hem fast det blir en lång resa. Muhammed och Abi följde med oss till Restaurang Paradice på Fajara Beach där vi åt lunch och badade. (Vi fick kall öl!!!)

När olyckan är framme

I fredags (19/10) följde Caddy och Tian från Sukuta med oss hem. På vägen hem stannade vi i Tanje och köpte två butterfish, som de skinnade och filéade åt oss. Vi njöt av fisken och satt och pratade när vi upptäckte att klockan blivit så mycket att det var svårt att komma till Sukuta med allmänna transportmedel. Så vi skjutsade hem dem, men från Sukuta tog vi en annan väg än den vi brukar åka. Där fanns flera jättestora vattenpölar och när jag skulle undvika den största och skulle köra vid sidan om den fastnade jag plötsligt i leran. Det gick varken att köra framåt eller bakåt trots fyrhjulsdift. Vi grävde oss bara längre ner i leran! Det var mörkt, klockan var över 10 och inte en människa syntes till. Då kom det en kille och sa: ”Ni ska köra på andra sidan!”. Jo tack, det var bra att veta just då! Men det fanns nog en som hade bil som kunde dra upp oss. Så kom han tillbaka med fler killar och frågade hur mycket vi ville betala. Lars sa 200 Dalasis (ca 75 kr), men det tyckte de var för lite. (För ett dagsverke på ett bygge fick man i våras 50 Dalasis). Det kom massor av killar och en hade en spade med sig. Han stod i blöt lera och började gräva loss oss. Sedan kom det en Folkvagnsbuss som försökte dra loss oss bakifrån, men det gick inte. Det blev att gräva bort ännu mera lera under hela bilen! Killarna byttes om med att gräva. Till slut lyckades folkvagnsbussen att framifrån dra loss oss. Lars betalade 400 Dalasis, som killarna delade mellan sig. Det var de värda! Vi fick följa efter folkabussen en annan väg ut till huvudleden. När vi tackade honom och han presenterade sig så visade det sig att han var släkt med vår kompis Lamin Darboe. Han blev då så lycklig över att han kunde hjälpa oss och sa att det var Gud som hade skickat honom till oss. Tack och lov så kom vi till slut hem till Medina Salam.

I lördags (20/10) var det bestämt att Muhammed Travally med fru Juldej och dotter Abi skulle hälsa på hos oss. Tyvärr kunde inte Juldej följa med för hon hade kvällen innan bränt sig väldigt illa på benet med kokande olja (det värsta tänkbara att bränna sig på) när hon skulle steka fisk. De lagar ju mat över öppen eld och det var mörkt. De hade varit på sjukhuset mer eller mindre halva natten och hon skulle tillbaka igen för att få benet omlagt.
Vi hämtade Muhammed och Abi i Brikama och åkte till Boboj Lodge där vi badade och åt lunch. Sedan åkte vi till oss i Medina Salam. Abi hoppades att Anna skulle vara där och vänta på oss. Det är inte lätt att förstå avstånd när man ännu inte fyllt fem år och vad som är skillnaden mellan hemma i Sverige och hemma i Medina Salam.
Idag söndag (21/10) ringde en förtvivlad Muhammed och sa att Juldej hade blivit kvar på sjukhuset och var nu överförd till en tysk läkare, och hon behövde bodtransfursion. Muhammeds blod passade inte, men de hade hittat en person med passande blodgrupp. Han ville ha D1500 för att lämna blod. Muhammed hade lyckats förhandla ner det till D750, men han hade inga pengar och ville därför ha hjälp av oss. Vi åkte därför till Brikama för att möta honom och lämna pengar. Nu får vi bara hoppas att allt ordnar sig för Juldej!

Hemma i Medina Salam gick hönorna på gården och sprätte och åt upp det sista av majskolvarna när plötsligt lille Muhammed gallskrek. Han hade försökt äta gödningsmedel och det brände i munnen och på läpparna. Vi gav honom ett glas kall mjölk för att neutralisera om han hade fått ner något i magen. Han lugnade sig så småningom och senare på kvällen lekte han som vanligt. Säkerhetstänkandet i förhållande till barn är absolut inte detsamma här som i Sverige. Jag har en annan bekant som förlorade sin lille son när han kom för nära elden och fick kokande gröt över kroppen.

För Lars och mig är problemen idag inte större än att vi fick ljummen öl på Gunjur Beach Lodge.

Ramadan och Koriteh

Under fastemånaden Ramadan har det varit svårt att umgås med folk på ett naturligt sätt för under fastan får de varken äta eller dricka från solens uppgång tills dess nergång. Att inte få dricka i Afrika där solen skiner som värst måste vara svårt! ”How is Ramadan?” var den ständiga frågan när vi blev stoppade vid de återkommande trafikkontrollerna. Jag tyckte riktigt synd om poliserna som stod mitt i gatan i stekande sol! Så är då fastemånaden Ramadan slut och i lördags avslutades den med ”koriteh”, böner och fest hela natten. Därefter var det tre allmänna helgdagar. Man hälsar på hos sina vänner och ursäktar sig om man händelsevis har varit dum mot någon.
I lördags gick så pappa Trema med sina pojkar till moskén för att be. Mariama fick stanna hemma för där var inga kvinnor med, men när vi var i Bakau minns jag att kvinnorna var med och bad.
Vi var hembjudna på fest till Muhammed Travallys familj. Han bor i utkanten av Serekunda i Ebutown, ett myller av hus och en labyrint av vägar. Jag trodde att jag redan hade åkt på den värsta vägen, den från Sukuta och genom Serekunda (Gambias största stad), där huvudgatan består av lera och jättestora kratrar, men vägarna i Ebutown var rena leråkern med stora sjöar av regnvatten blandat med avloppsvatten. Där åkte vi vilse i hettan och innan vi hittade Muhammed compound var vi nära att ge upp. Annas kamrat Abi hade längtat efter oss och ville veta allt om Anna. Juldej, Muhammeds fru hade lagat jättegod benachin på kyckling och så var det en annan rätt med kött. Vi bjöd på vin, som Muhammed gärna dricker (i smyg) trots att han är muslim. Vi bjöds på ataja, grönt te med mycket socker, som är väldigt typiskt för Gambia. Luften stod stilla och till slut kände vi oss tvungna att åka till havet för att svalka oss. Vi åkte med Muhammed till Paradice på Fajara Beach där vi fick en kall öl, kunde bada och känna den svala havsbrisen. Tyvärr kunde inte Judej och Abi följa med för de skulle få besök av andra vänner.

I måndags hade vi besök av Lamin Darboes familj från Sukuta. Vi bjöd på spagetti och köttfärssås. När vi skjutsade hem dem åkte vi till min tomt för att visa den. De var impornerade över vilken stor och fin tomt jag hade. Den är nu full av stora mangoträd som bär frukt. Vi plockade med oss några mangon och kasse med limefrukter. Även apelsinträden har vuxit och hade små apelsiner, men dem kom vi inte åt.
På kvällen åkte Lars och jag till vår kineskrog Shanghaj i Bakau (som nu har öppnat) och njöt av heta räkor.

Åter i Brikma High Court

I måndags den 8 oktober var det ”mention” i Brikma High Court ang. min tomt i Sukuta. Nu är det åter en ny domare i rätten. Denna gång är det en kvinna från Syd Afrika. Hon verkar vara en bestämd dam och vill ta tag i alla gamla ärenden så att det blir ett slut. Det låter ju hoppfullt, men tyvärr dök aldrig min nya advokat eller hans representant upp. Jag blir så besviken! Men känner mig vid det här laget ganska så luttrad. Domarn var emellertid väldigt beslutsam och gav ny tid för ”mention” till den 18 oktober och för ”hearing” den 31 oktober. Då är det dags för motparten att avge sitt vittnesmål. Naturligtvis vill jag vara med och höra på.
I tisdags åkte vi in till Banjul för att försöka få tag på advokaten. Jag har försökt ringa ett flertal gånger men inte fått något svar. Det var jättevarmt och vi fick sitta tillsammans med flera andra i hans väntrum i över en timme. Till slut fick vi audiens och komma in i hans rum med AC. Han hade inte kommit till Brikama för han hade haft ett annat ärende i Banjul Supreme Court och hans dotter som brukar representera oss har varit bortrest till London på bröllopsresa i fyra veckor. Hon var just på hemväg och han ringde henne och var hur trevlig och familjär som helst mot oss!
Hemresan var bokad till den 30 oktober så igår åkte vi in till Serekunda och bokade om min biljett till den 14 november. Efteråt gick vi på internetcafé för att skicka bloggan med bilder. Jag satt en hel timme innan jag kom fram till min blogga och sedan fungerade det inte med att publicera några bilder till den. Jag får göra ett nytt försök i morgon.
Det har varit mycket varmt och svettigt den sista tiden. Särskilt varmt har det varit på nätterna när ett enda lakan är för mycket att ha på kroppen. På dagen är det inte så stor idé att smörja in sig i ansiktet eller på kroppen med någon solskyddsfaktor. Den svettar man bort och torkar genast av den. Det har inte regnat på över en vecka så vi trodde att regnperioden nu var slut. Men igår kväll, när vi satt och svettades som värst, så blåste det plötsligt upp och det kom världens störtregn. Det kändes riktigt skönt att få frisk luft igen! I natt var första natten som vi sovit utan att svettas! Och idag den 12 oktober har det varit lite molnigt och riktigt härlig luft så någon längtan till havet har vi inte haft. Undantag morgondoppet i Atlanten som idag bjöd på mjuka sköna dyningar.

Bilder till pedagogblogga

Pedagogen i farten

Det finns en pojke till som också bor hos vaktmannen, Dembo 7 år. Han var på besök här under sommarlovet. Nu när skolan började skulle han åka hem till sin mormor i Soma, som ligger 15 - 20 mil inåt landet, men han är fortfarande kvar. Hans pappa har inga pengar till skolavgiften och flickan som skulle ta med honom på bussen har inga pengar till bussbiljett. När jag förhörde mig om släktskapet sa Trema (vaktmannen) att Dembo var hans pappas brorson. Men sedan förstod jag att Mariama var hans mamma. Nu får Dembo, som är storebror vara kvar hemma hos mamma när de yngre bröderna går till skolan.
En dag upptäckte jag att Dembo hade väldigt bruna och fula mjölktänder och då såg jag att det var lika illa med med de båda andras tänder. T.o.m. Muhammed som bara är 2½ hade karies! Jag frågade Trema (som kan engelska) om barnen inte borstade sina tänder. Det hade de aldrig gjort och han trodde att det bruna på tänderna kom från magen. Jag förklarade hur viktigt det var att borsta tänderna även på små barn och köpte tandkräm och tandborste till alla tre. Sedan hade jag lektion, enligt montessorimetoden i hur man borstar tänderna. Här borstas det nu för fulla muggar!
En dag tittade vi på myrorna som åt på pepparn. Då kom jag på att jag hade en bok om myror, som Anna hade när hon var här. Den fick de låna och titta i. Det var en fröjd att se hur intresserade och uppslukade de blev av boken. Trema som själv aldrig har gått i skolan, satte sig i sin eget hopsnickrade karmstol och tittade i boken tillsammans med pojkarna.
Vi har en stor ödla på tomten och då tog jag fram vår bok om dinosaurer och försökte förklara för Mariama, som inte kan engelska, om att en del var jättestora och att de fanns för miljoner år sedan. Hon var mycket intresserad och på kvällen när Trema kom hem ville hon låna boken igen och visa honom. Den här familjen äger inte en bok så det är en fantastisk känsla att kunna dela med sig och känna vilket sug det är efter kunskap.
Idag den 10 oktober 2007 fyller Ahladji 5 år. Han har tidigare aldrig firat sin födelsedag, men idag skall den firas! Vi köpte en kranlastbil med lite grejor på flaket till honom. När han fick paketet förstod han inte vad han skulle göra. Vi fick hjälpa till att öppna det. Pojkarna tittade på varenda detalj och kände på den. Sedan har de lekt hela dagen med lastbilen.
Vi har köpt en födelsedagstårta i Serekunda och kl. 5 är familjen välkommen till vår veranda på födelsedagskalas. Inbjuden gäst är Mariamas syster, som är andra fru till Janes granne Muhammed. Hon kom med familjens 6 barn. Festen blev en fin upplevelse för alla. Vi sjöng för Ahladji och han fick blåsa ut de 5 ljusen på tårtan. Barnen fick Fanta och vi vuxna drack Zoega Presso kaffe, som var uppskattat. Efteråt tackade Trema oss för att vi gjort så mycket för Ahladji. På kvällen hörde vi hur barnen sjöng på Happy Birthday.

Skoldags

Vaktmannens barn Muhammed (2½ år) hade fått en plats i förskolan. Antagligen skulle också Ahladji (5 år) få en plats. För att få börja förskolan måste man ha två skoluniformer och vi lovade att bekosta dessa. Tyget fanns att köpa i Banjul (6 mil bort). Det var viktigt att det var just en särskild orangrgul färg till skjortan och en blålila till shortsen. Tillsammans med vaktmannen och äldste sonen gick vi runt med tygprover i handen på alla tygaffärer i hela Banjul. Det var viktigt att ha precis den rätta nyansen! Solen stekte och jag fick mig nästan ett spel på alla som tjatade och skulle hjälpa till (och hur onödigt jag egentligen tycker det är med skoluniformer för små barn). Vi fick till slut tag på det blå tyget, men inte det gula. Det fanns bara på en affär som just var stängd den dagen. Jag hoppades att det gula kanske skulle finnas i Serekunda så jag kontaktade Muhammed Travally som kan den stan. Tyvärr hittade vi inget gult men däremot såg jag mitt gardintyg som jag behövde ett draperi av. Jag ville ha tre meter, men fick 2.70 m. De påstod att 90 cm var en meter! Som gammal pedagog förklarade jag att en meter är 100 cm, men de förklarade att de kallade 90 cm för en meter, men eg var det ju en yard. Han hade t.o.m. kapat meterstocken vid 10 cm. ”You can´t fool the teacher!” sa Muhammed och skrattade.

Vi löste det så att Muhammed fick pengar för att köpa tyget nästa dag i Banjul och vi stämde möte med honom i Brikama (2 mil bort). I Brikama finns en stor Craft Market där man bl.a. säljer trummor. Vi passade på att låta Muhammed köpa en stor trumma till Jamilo och en halvstor till lilla Lisa (det blir alltid dyrare om man som vit ska köpa något). Sedan åkte vi till Boboi Lodge och badade och bjöd Muhammed på lunch.

Vaktmannen lämnade tygerna till skräddaren och idag var det två stolta pojkar som kunde gå till förskolan i sina nya skoluniformer.

Off Season

Regnperioden brukar kallas Off Season för då är det nästan inga turister som kommer till Gambia. Svenska turister åker vanligtvis till tre områden, Bakau, Senegambia och Koto med BB hotell. Det finns även turisthotell i Banjul (huvudstaden), men ingna svenska resebyråer har kontrakt med dem.
Vi åkte till Fajara Beach och tänkte äta på Paradice restaurang, men köket var stängt. Vi kunde få en öl och en solsäng, men vi var hungriga och jag gick efter stranden till en annan restaurang, men allt var stängt. Utanför BB-hotell fanns inte en människa. Det kändes nästan spöklikt. Vi hamnade till slut på Al Baba vid Koto polisstation. Den har nu blivit vår favorit när vi är ute och handlar och behöver lite lunch.
I Senegambiaområdet finns en och annan turist, men många restauranger har stängt. Däremot har jag hittat ett internetcafé där jag kan kolla mina mail och publicera min blogga (jag skriver den hemma och sparar den på ett USB-minne).
I lördags gjorde vi ett nostalgiskt besök i Bakau, men det verkade väldigt dött i turistområdet. Vår älskade kinesiska restaurang var helt stängd. På vägen ut från Bakau åkte vi in till Leybato, som var öppen och hade många gäster. Vi tog ett dopp i havet och deras räkspecial; räkor i vitlök, som var mycket god. På köpet fick vi också några extrea myggbett!
Förra söndagen undrade vi om vi skulle våga chansa att åka ner till Sanyang beach. Vägen är nämligen mycket dålig. Men vi åkte ner och blev förvånade över alla jeepar som stod utanför restaurangen. Vi trodde det var något särskilt evenemang, men det visade sig var söndagsurflykten för en del gambier och bofasta europeer. Där kunde vi få både mat (ladyfish), öl och så småningom också en solsäng. I söndags åkte vi dit i god tid för att tillbringa hela dagen där. Tyvärr hade jag glömt min bok hemma. Jag tog en promenad till Sanyang fiskhamn och pratade med fiskarkvinnorna. Det är alltid kul. Sedan var det äta och sova. Vi har ett hårt liv här!!!