När olyckan är framme

I fredags (19/10) följde Caddy och Tian från Sukuta med oss hem. På vägen hem stannade vi i Tanje och köpte två butterfish, som de skinnade och filéade åt oss. Vi njöt av fisken och satt och pratade när vi upptäckte att klockan blivit så mycket att det var svårt att komma till Sukuta med allmänna transportmedel. Så vi skjutsade hem dem, men från Sukuta tog vi en annan väg än den vi brukar åka. Där fanns flera jättestora vattenpölar och när jag skulle undvika den största och skulle köra vid sidan om den fastnade jag plötsligt i leran. Det gick varken att köra framåt eller bakåt trots fyrhjulsdift. Vi grävde oss bara längre ner i leran! Det var mörkt, klockan var över 10 och inte en människa syntes till. Då kom det en kille och sa: ”Ni ska köra på andra sidan!”. Jo tack, det var bra att veta just då! Men det fanns nog en som hade bil som kunde dra upp oss. Så kom han tillbaka med fler killar och frågade hur mycket vi ville betala. Lars sa 200 Dalasis (ca 75 kr), men det tyckte de var för lite. (För ett dagsverke på ett bygge fick man i våras 50 Dalasis). Det kom massor av killar och en hade en spade med sig. Han stod i blöt lera och började gräva loss oss. Sedan kom det en Folkvagnsbuss som försökte dra loss oss bakifrån, men det gick inte. Det blev att gräva bort ännu mera lera under hela bilen! Killarna byttes om med att gräva. Till slut lyckades folkvagnsbussen att framifrån dra loss oss. Lars betalade 400 Dalasis, som killarna delade mellan sig. Det var de värda! Vi fick följa efter folkabussen en annan väg ut till huvudleden. När vi tackade honom och han presenterade sig så visade det sig att han var släkt med vår kompis Lamin Darboe. Han blev då så lycklig över att han kunde hjälpa oss och sa att det var Gud som hade skickat honom till oss. Tack och lov så kom vi till slut hem till Medina Salam.

I lördags (20/10) var det bestämt att Muhammed Travally med fru Juldej och dotter Abi skulle hälsa på hos oss. Tyvärr kunde inte Juldej följa med för hon hade kvällen innan bränt sig väldigt illa på benet med kokande olja (det värsta tänkbara att bränna sig på) när hon skulle steka fisk. De lagar ju mat över öppen eld och det var mörkt. De hade varit på sjukhuset mer eller mindre halva natten och hon skulle tillbaka igen för att få benet omlagt.
Vi hämtade Muhammed och Abi i Brikama och åkte till Boboj Lodge där vi badade och åt lunch. Sedan åkte vi till oss i Medina Salam. Abi hoppades att Anna skulle vara där och vänta på oss. Det är inte lätt att förstå avstånd när man ännu inte fyllt fem år och vad som är skillnaden mellan hemma i Sverige och hemma i Medina Salam.
Idag söndag (21/10) ringde en förtvivlad Muhammed och sa att Juldej hade blivit kvar på sjukhuset och var nu överförd till en tysk läkare, och hon behövde bodtransfursion. Muhammeds blod passade inte, men de hade hittat en person med passande blodgrupp. Han ville ha D1500 för att lämna blod. Muhammed hade lyckats förhandla ner det till D750, men han hade inga pengar och ville därför ha hjälp av oss. Vi åkte därför till Brikama för att möta honom och lämna pengar. Nu får vi bara hoppas att allt ordnar sig för Juldej!

Hemma i Medina Salam gick hönorna på gården och sprätte och åt upp det sista av majskolvarna när plötsligt lille Muhammed gallskrek. Han hade försökt äta gödningsmedel och det brände i munnen och på läpparna. Vi gav honom ett glas kall mjölk för att neutralisera om han hade fått ner något i magen. Han lugnade sig så småningom och senare på kvällen lekte han som vanligt. Säkerhetstänkandet i förhållande till barn är absolut inte detsamma här som i Sverige. Jag har en annan bekant som förlorade sin lille son när han kom för nära elden och fick kokande gröt över kroppen.

För Lars och mig är problemen idag inte större än att vi fick ljummen öl på Gunjur Beach Lodge.