HEMFÄRD

Idag ska vi åka hem. Tyvärr blev det ingen rättegång den här gången heller. Domaren hade tydligen bestämt sig för att ge sig ut och resa. Rättegången är åter uppskuten till jag vet inte när. Antagligen i maj månad då vi är i Sverige. Men eftersom jag redan givit mitt vittnesmål behöver jag ju inte vara med, men jag vill ju gärna bevaka det hela.
Här på gården håller ”jobbagubbana” (Annas uttryck) för fullt på med gästhuset. Väggarna är murade, fönsterluckor, ytterdörrar och taket är på plats. Nu spikas reglar för innentak och väggarna putsas med cement. Sen ska alla cementväggar och mur vitkalkas och ytterdörrar och fönsterluckor rödmålas.
För oss återstår det tråkiga att packa resväskan och stuva undan allt inför regnperioden. En jobbig nattflygning med mellanlandning i Frankfurt och förhoppningsvis landa på Landvetter flygplats imorgon torsdag 10.20. Det ska bli roligt att träffa alla igen, framförallt barnbarnen

WOMENS GARDEN

Ebraima jobbar som koordinator för en engelsk hjälporganisaation som sponsras av Malboro. De satsar framför allt på att kvinnorna ska kunna odla grönsaker. Då är det viktigt att det finns vatten att vattna med. Därför har man avsatt ett stort stycke mark och grävt 12 ordentliga brunnar åt dem. Dessa trädgårdar försörjer nu 212 kvinnor och deras familjer med grönsaker. Överskottet säljs på marknaden och pengarna går till att sponsra en förskola.När vi besökte kvinnoträdgården var där full aktivitet. De odlade bl. a. massvis med tomater, vitkål, bittertomater, aubergin, morötter och sötpotatis. Just då beklgade de sig över att stängslet var för dåligt på vissa ställen så fåren sprang in och åt upp deras grönsaker. Då donerade vi två rullar taggtråd åt dem. Det uppskattades verkligen.
Sedan besökte vi förskolan. Där var det också full aktiviter med 40 barn i varje klass. De delades upp i åldersgrupper. Undervisningen bestod mycket av körläsning och att upprepa vad läraren sa. På förskolan lagades det också mat till barnen. Det är inte så vanligt här.Vanligtvis har barnen istället med sig en Dalasi för att köpa ett lunchbröd.

Llle Lars i Gunjur

Vi hade köpt en säck ris på 50 kg för att ge till Boris Darboes familj i Gunjur. Innan vi hann åka dit med säcken ringde Ebraima och berättade att hans fru hade fått en ”babyboy” (13/2). Vi åkte dit för att gratulera och då kom rissäcken väl till pass (samma familj). Omi, den nyförlösta modern låg och sov på sängen. I hennes sovrum var det fullt med kvinnor som pratade högt. Äldre kvinnor kom in och försökte väcka Omi. Hon skulle inte få sova! Det var tradition sa de, men jag tyckte det var grymt och bad dem lämna henne ifred. Ebraima var en mycket stolt far och han berättade att han ville ge sin son ett europeiskt namn, nämligen Lars. Vi inbjöds till namngivningsfest en vecka senare.

Då samlades man på morgonen vid 10-tiden. Jag tror hela Gunjur var där. Kvinnorna satt för sig på plaststolar ute på gården och männen satt på plasdtmattor och plaststolar under en stor uppspänd presenning. Fåret slaktades. Kvinnorna sjung när barnets hår rakades av och byns sagoberättare dansade. Männen höll tal och reciterade Koranen och bad för barnet. Lars uppmärksammades särskilt för att barnet hade fått sitt namn efter honom. När allt håret var bortrakat lämnades barnet över till släktens äldste som välsignade barnet och skickade sedan runt barnet till andra äldre som också välsignade det. Sen var det uppehåll fram till 5-tiden. Då åkte vi till Brikama High Court för att kolla en del ang. min rättegång. Den blir den 12 och 13 mars. (Vi åker hem den 12, så det är precis att jag hinner vara med första dagen,) Ebrima ville vi skulle köpa med oss två flak läsk till em. Då var det massor med folk, massor med mat och dryck så rissäcken kom väl till pass. Kvinnorna dansade och spelade. Det var hög stämning hela kvällen. Ebraima och Omi visade sig i sina nya vackra festkläder och sa att de var ”very happy”.

När vi hälsade på familjen någon dag senare sa Ebraima att Omi gärna ville ha en bärsele, för Lille Lars är ju ett europeiskt barn och i Europa så bär man ju inte barnen på ryggen. Det skulle också kännas bra att gå ut i Gunjur och berätta att hon fått den i present av oss. Alla såg ju oss på namngivningen. När vi var i Serekunda åkte vi hela Kairaba Aveny fram och försökte leta efter en affär med bärsele, men det verkade omöjligt tills vi blev tipsade om en affär i Fajara. Där hittade vi en jättefin bärsele och lyckan var fullständig.

MVC i Gunjur

Vår vaktman Trema berättade för oss att taket på hans mammmas hus hade blåst ner så han önskade fem månaders förskott på lönen för att kunna åka dit och hjälpa henne. Han hade väntat tills vi kom för han ville inte lämna Mariama ensam. Han undrade också om jag kunde köra Mariama, som är gravid till kliniken i Gunjur på kontroll.
Trema fick sitt förskott och åkte upp till sin mamma i Soma som ligger halvvägs upp efter Gambiafloden. Mariama och pojkarna stannade hos oss. När jag skulle åka med Mariama, som kom i sin finaste klänning, till kliniken i Gunjur var det punktering på bakhjulet. Bilen stod utanför tomten för garaget används numera som förråd för cement och annat byggnadsmtr. Lyckligtvis har Lars skaffat en elpump som kopplas till cigarettändaren, så efter ett tag var det luft i däcket igen. På MVC i Gunjur satt alla blivande mammor på rad med ett kort i handen och väntade på sin tur. Det var två barnmorskestuderande och en barnmorska från Holland som tog hand om dem. De vägdes och fick ta bloddtycket som antecknades på deras kort innan de fick gå in till barnmorskan. Hos henne gick det till som på min tid då jag väntade mina barn. Hon lyssnade på magen med en trätratt och klämde på magen och kände att allt stod rätt till och antecknade det på Mariamas kort. Jag frågade när henne när hon trodde att barnet skulle komma och hon svarade ”i maj” Sedan fick Mariama gå till en man som satt vid ett skrivbord med en jättestor bok framför sig. Där förde han in alla de nya data som framkommit av undersökningen. Innan vi kunde åka hem var vi tvungna att fylla på lite extra luft i däcket.
Sedan åkte Lars och jag iväg för att handla. När vi såg en däckverkstad vid vägen i Tanje stannde vi förståss där. Mycket riktigt så fanns det ett litet hål på sidan av slangen som om någon stuckit in en spik där. Man lagade däcket på gammalt vis. Klippte till en slangbit. Kletade på solusion och klämde till. Startade generatorn till kompressorn och pumpade däcket. Det hela tog en ½ timme och kostade 50 Dalasis (ca 15 kr). Vi åkte trygga och handlade i Serekunda. Numara kör vi in bilen på tomten varje kväll.

Medina Salam 2008/03/03

Vi kom till Gambia den 6 februari så det är verkligen på tiden att jag skickar en hälsning till släkt och vänner på min ”blogga”. Dagarna är fulla av aktiviteter så tiden går fort. Efter frukost varje morgon går vi i morgonrocken ner till stranden och badar. Det är alltid lika skönt. När vi var här i oktober var det 32 grader i vattnet, men nu är temperaturen nere i 25. Efter badet dricker vi kaffe (Zoega Presso). Sedan vidtar dagens aktiviteter. Antigen åker vi till Banjul för att få fram pengar, besöka Apex Optics eller hälsa på på Radio Syd. På Radio Syd finns det nu en bar där man även kan få något att äta bl.a. mycket goda ”heta räkor”. Vi passar också på att handla i Serekunda på Kairaba Shopping Centre där man kan hitta det mesta. Men vi kan lika gärna åka iväg till en beachbar, äta lunch, bada, lägga oss i skuggan på deras solsängar och läsa en bok.
När vi åkte hem i november väntade skräddarns fru (42 år) sitt elfte barn. Två av barnen hade dött före tre års ålder. De sa att det väntade barnet skulle heta Lars om det blev en pojke och Meta om det blev en flicka. När vi nu kom dit sprang alla barnen oss till mötes och skrek Meta, Meta, Meta! Och där inne i det lilla mörka huset byggt av lerblock låg Baby Meta. De var så glada att vi kom och ville absolu bjuda oss på lunch. Lars och jag fick sitta på en duk på golvet och äta med sked tillsammans med skräddaren. Medan resten av familjen åt med händerna ur en stor skål i ett annat rum. Skråddaren berättade att det var något av dramatik när Meta skulle födas den 12 december. På väg till kliniken i Gunjur (6 km) brakade transporten ihop och de fick promenera det mesta av vägen. Stanna och vila vid varje värk och promenera igen. Väl framkommen till kliniken föddes Meta direkt.

Gästhuset
Vi hade tidigare planetat att bygga ett gästhus, men när vi kom ner i augusti förra året var det stor uppståndelse i byn. TDA hade varit och markerat med cementpålar var gränsen för TDA (Tourist Developement Area) gick. Turistministeriet har nämligen beslutat att en sträcka på 800 m från stranden skulle reserveras för utveckling av turism. Vårt hus ligger 500 m från stranden så vi var ganska så oroliga. Vi talade med Alkalon (byhövdingen) men han viste inte så mycket och skulle försöka få reda på lite mer. Han menade att om TDA satte sina planer i verket skulle det betyda att 2/3 av byn skulle rivas och det såg han som omöjligt. Vi blev i alla fall rådda att ligga lite lågt med nya investeringar. Nu när vi är här igen så verkar allt ha lugnat ner sig. Alkalon säger att han nu hade hört att byar skulle undantas från TDA. Då kände vi att nu bygger vi vårt gästhus och tog kontakt men vår byggmästare Kingsley. Han räknade på det och nu är bygget igång. Först kom Muhammed Travally med sina killar och gjöt 1500 cemetblock. Sedan grävdes ramen för husgrund och väggar . Den murades upp och så var det dags för att gjuta cementplattan. Nu är väggarna murade och jag antar att de hinner lägga på taket innan vi åker hem. Sedan är det putsning av huset och dörrar och fönster ska komma på plats. Gästhuset kommer att bestå av två små sovrum en klädkammare och en vernda. Det kommer att finnas en dusch på utsidan och toalett och ett litet pentry på verandan.