På BVC --- Fast i trafikkontroll

När jag Skulle köra in Mariama med lille Lars till BVC i Gunjur var ena framdäcket helt tomt på luft. Dagen innan hade jag på en bensinstation låtit fylla alla däcken (det kan man inte göra själv här), så jag var mycket förvånad och trodde förståss att jag hade punktering. Lyckligtvis har Lars inhandlat en pump som går på cigarettuttaget. Så det var bara att sätta igång och pumpa så att vi skulle komma iväg.
På BVC i Gunjur sitter alla mammor på rad med sina barn i knät. De får gå fram i tur och ordning och för att väga barnen och får sitt kort ifyllt. Sedan får man sätta sig på rad i nästa rum och invänta sköterskan. Där gick det på löpande barnd med sprutor i arm eller ben och ibland något annat (vet ej vad) i munnen. Det gick undan och snart var vi hemma igen. Luften höll i däcket och det gör det fortfarande.


Lars och jag har alltid sett till att vi har alla papper iordning ifall vi skulle fastna i en trafikkontroll. Det finns många kontroller utefter vägarna och ibland kan polisen vara ganska grinig.
Den 29 okt. när Siv-Britt, Margareta och jag samt Ousman, som är rektor för Skill centret i Kartong, var på väg in till Banjul, blev vi stoppade i en trafikkontroll i Brufut. Jag kände mig helt lugn och visade en kopia på mitt internationella körkort. Fast det är tillåtet här, så gillade han inte en kopia. Då ville han se försäkringsbeviset och jag räckte honom det. Då undrade han när jag kommit till Gambia för min försäkring hade gått ut den 19 okt. Jag hade glömt att kolla det! Han bad mig parkera bilen vid sidan om vägen och så tog han mina bilnycklar. Jag försökte beveka honom och få köra till Banul och betala försäkringen, men han var obeveklig. ”This car is not going anywhere!” Då ringde jag till vår gode vän i Banjul. Han har bett oss ringa om vi hamnar i knipa. Sedan han fått registreringsnummer, försäkringsbolag och Lars efternamn så skickade han sin chaufför för att betala försäkringen. Siv-Britt och Margareta hittade en bar längre fram på vägen där de satte sig att vänta medan Ousman och jag stod utanför bilen i värmen och väntade i två timmar tills chauffören kom med försäkringsbeviset. Glad i hågen gick jag med det till polisen, men han ville fortfarande inte släppa mig för jag hade ju bara en kopia på körkortet. Då ville han kolla chaufförens papper och klagade på något där och behöll hans körkort. Han han frågade honom också om pengar men han sa att han inga hade. Jag ringde till min gode vän igen och sedan han talat med polisen och jag skrivit under en stämning, där jag lovade att infinna mig i rätten den 31 okt. kl.09.00 fick jag efter lång stund mina bilnycklar, men han tänkte behålla försäkringsbeviset. Då sa jag till honom att jag kan ju inte köra bilen utan försäkringspapper. Vad skulle jag då säga om jag skulle fastna i en trafikontroll igen. Jag kunde inte läsa hans namnteckning så jag frågade vad han hette: ”Inspector Sanjang!” Han hade förståss hoppats att jag skulle ge honom något, men det gör vi av princip inte. Till slut fick jag alla mina papper och vi kunde åka och leta rätt på Siv-Britt och Margareta och det var inte heller så lätt.
I Bnjul kopierade min vän alla papper och lade fram ärendet för en överordnad. Ärendet avskrevs och jag kunde gå vidare som en fri människa.