Familjeplanering

Byn Medina Salam ligger på västkusten i södra Gambia 7 km från gränsen mot Senegal. Flera olika stammar med olika språk har slagit sig ner här. En del är änkor och flyktingar ifrån krigen i Ginea Bisau och den del av södra Senegal som kallas Kasamas. Byn bildades så sent som 1987 och här bor nu ungefär 1050 personer. Många vuxna är analfabeter. Medelåldern är låg. Under 2007 föddes 33 barn i byn och 7 dödsfall noterades. Barnadödlighet förekommer och det är inte ovanligt att kvinnor dör i barnsäng. En gravid kvinna som skulle föda sitt sjätte barn dog i november. Fatu, lilla Metas mamma har fött 10 barn, varav 7 är i livet, två dog i späd ålder och en omkom i september p.g.a. ett blixtnedslag.
Mariama, vaktmannens fru som i våras fick sitt fjärde barn (lille Lars) har sagt till sin man att nu vill hon inte ha fler barn. Jag åkte med henne till barnmorskan på kliniken i Gunjur där hon efter en djupintervju fick en p-spruta som skulle vara i 3 månader. Hon fick ett kort med sig hem och tid för återbesök. I Gambia finns det tillgång till de flesta preventilmedel och allt är numera gratis.
När jag talade med Yusupha, föreståndaren för hälsokliniken på skolan i Medina Salam om eventuell sponsring av ett familjeplaneringsprojekt blev han mycket intresserad och ringde genast upp,Salomon som är en av gambias experter på området. Han är utbildad barnmorska och informatör när det gäller familjeplanering och kvinnlig omskärelse. Han tyckte det var mycket aktuellt och ville sätta igång direkt. Vi bestämde tid till den 23 januari kl. 15.00. Information skickades på något sätt ut till alla delar av byn.
Men gambisk tid är inte som svensk tid. Klockan 15 kom han men inte någon annan. Kl. 16 hade några få själar kommit, men 16.30 kom över 100 kvinnor med små barn på ryggen. Salomon talade direkt till kvinnorna på deras eget språk. Det var många som kände honom från tidigare och det blev en mycket livfull diskussion. De talade bl.a. om olika sätt för att förhindra graviditet. En del trodde på övernaturliga fetischer som man knöt runt magen och om man ammade så blev man inte gravid. Men en del kände också till att det fanns konomer och p-piller. Männen var inte så intresserade av familjeplaneringen. Kvinnorna fick information vilka möjligheter som fanns och att det var gratis. Alla kvinnor var redan vana att åka in till Gunjur på mödravårds- och barnavårdcentralen. Då skulle de också kunna passa på att ta ett samtal med barnmorskan där.
Många var oroliga vad som skulle hända med kroppen och om man inte skulle kunna bli gravid igen. Andra var oroliga för vad deras man skulle säga. Åter andra tyckte att man behöver ju inte tala om det för sin man. Alla var överens om att det var kvinnorna som fick bära det tunga lasset som att föda barn vart och vart annat år, ha ett barn på ryggen och ett barn i magen och samtidigt sköta allt i hemmet, passa upp man och barn, tvätta kläder, matlagning, diskning, städning och trädgårsarbete. Många av männen är arbetslösa men förväntar sig ändå att kvinnorna skall göra allt. Med färre barn skulle man också få bättre råd till mat och kläder samt utbildning för barnen. Kvinnorna ville gärna träffas igen för att få veta mer. Fatu hade redan bestämt sig att delta i familjeplaneringsprogrammet.
Efter mötet kom Salomon och Yusupha hem till os för att planera forsättningen av familjeplaneringsprogrammet.